Feed on
Posts
Comments

Fredagen den 29 april 2011. Minns ni vad som hände i Simrishamn då?

Det var dagen vi demonstrerade. Dagen då vi demonstrerade
mot politikerna som hade kommit med förslaget att lägga ner gymnasieskolan i
Simrishamns kommun.

 

Här har jag en bild från den dagen, som jag har tagit från
Ystads Allehanda:


Den visar ungdomar som bryr sig. Ungdomar som bryr sig om
sin skola, sin stad och sin hembygd.

 

Det finns en text i häftet som heter ”Glesbygden utarmas i tysthet”, en artikel där det berättas om fyra ungdomar som bor och kommer ifrån Jokkmokk, ett ställe som ligger högt upp i Sverige i Norrland. Det är en glesbygdsby och de här ungdomarna som kommer där ifrån, är säkra på två saker: Det första är att de älskar Jokkmokk. Det andra: att de ska flytta därifrån.

De går sista året på gymnasiet och vill, eller blir tvungna, att flytta om ett eller två år, till utbildningar i Umeå eller Luleå. Det är där utbildningarna finns. Även om det finns mycket som kanske lockar i de större städerna, som ett rikare kulturliv och mer liv och rörelse, så är det Jokkmokk som de bryr sig om, som de har nära hjärtat och, det är där de vill
leva och bo.

 

Det beskrivs, i den här artikeln, hur Jokkmokk bara blir mindre och mindre. På 50 år har befolkningen halverats, det är fler som dör än vad det föds. Det är ännu fler som flyttar bort därifrån.
Trots politikernas prat om att ”hela Sverige ska leva” så snurrar den här spiralen på att: de unga flyttar, färre invånare som kan jobba finns kvar. När de som jobbar blir färre och färre så minskar skatteintäkterna. Kommunala servicen blir sämre. Skattehöjningar riskerar att driva på utflyttningen ännu mer.

 

Det är i flera delar av Sverige som glesbygden utarmas, sakta men säkert. Men samtidigt så finns det en stor klyfta. Vissa regioner har kraftig tillväxt. I Stockholms län ökar antalet ungdomar från åldern 18 – 24 år med över 8 % fram till år 2025 – i andra samtliga län minskar de.

Staffan Bond som är chef på en organisation som heter ”Hela Sverige ska leva” tror att den här avfolkningen blir ett problem, även för kommunerna med stor tillväxt. P.g.a. att storstäderna är beroende av resurser som kommer just utifrån landet.

 

Flyttlassen går alltså från glesbygden till städerna – men väljer man att gå mot strömmen?

 

Bilden- från demonstrationen

 

Simrishamn, vår kära stad, är en glesbygd. Men det var på väg att bli värre, när politikerna bestämde sig för att lägga ner gymnasieskolan här i kommunen. Vi var många som reagerade på detta hastiga beslut. Men vi valde att demonstrera och, vi visade vad vi tyckte. Vi stod upp för vår lilla stad och vi räddade den, på ett sätt, i alla fall i något år fram över.

Det är ju väldigt viktigt med en gymnasieskola i en sådan liten kommun som Simrishamn. Om man inte har en skola, ett sjukhus, eller ett näringsliv så dör glesbygden till slut ut. Om det inte finns en gymnasieskola i en stad så flyttar inte familjer hit heller, för att de inte ser en framtid här, och staden dör bara ut ännu mer. Så det var bra att vi demonstrerade och sa vad vi tyckte.

 

Jag kan känna igen mig mycket i den här artikeln. Jag känner igen mig i det här att man kan längta bort och att man vill flytta härifrån, bort ifrån glesbygden. Fast skillnaden mellan mig och de här ungdomarna ifrån Jokkmokk är väl att de här ungdomarna egentligen skulle vilja bo kvar i Jokkmokk om möjligheten fanns, men att de blir nu tvungna att flytta därifrån, bort till större städer p.g.a. utbildningar och jobb, det är något de får finna sig i. Även fast det finns mycket som också lockar, så är det i Jokkmokk som de vill bo.

 

Men jag är inte så förälskad i Simrishamn att jag skulle vilja studera eller jobba här, om den möjligheten skulle finnas. Det är inte direkt något ställe jag skulle kunna tänka mig att bo på, i alla fall inte den närmaste tiden efter studenten. Men man vet ju inte, man kanske vill eller kommer att återvända till någon glesbygd någonstans någon annan gång senare i livet.

 

För jag tycker att det är viktigt att värna om sin hembygd. Och när det gäller så små städer som t.ex. Simrishamn ett ställe som, många tror jag, har nära hjärtat, ett ställe där många av oss har vuxit upp på och levt en stor del av våra liv på, vi har gått i skola här och har många minnen härifrån. Vi har gjort en resa här, och, ska snart ta steget ut i livet och ut i världen och göra ännu fler, både inre och yttre, resor.

Man måste värna om och ta hand om detta, om sin hemstad, så att andra generationer som kommer att leva och bo här också kan få uppleva det som vi har fått uppleva, t.ex. en aktiv och verksam gymnasieskola med många ungdomar i och en stad med människor i olika åldrar.

 

Så jag tror att den 29:e april, dagen då vi stod nere på torget med våra målade plakat och kämpade för det vi tyckte, det var en dag i rätt riktning. En riktning som visade åsikten vi hade om att vår glesbygd förtjänar att finnas kvar och som också förtjänar att fortsätta leva och blomstra vidare.

 

 

/Den här artikeln blev publicerad i SvD av Josef El Mahdi den 1 november 2010

 

Vår grupp, (Rebecca, Felicia, Michelle, Emelie) har nu kommenterat inlägget om viktiga begrepp inom poesin:

http://smeste09.skolbloggen.se/2011/11/15/viktiga-begrepp/#comments

Vi har också skrivit en egen dikt och analyserat en dikt.

 

Jag har nu samlat mina kommentarer och den respons jag givit på mina kamraters texter som de har publicerat på bloggen ”Elever & lärare tipsar och diskuterar”.

Kommentar nummer 1:

http://cwastes.skolbloggen.se/2011/11/08/kan-datorspelande-verkligen-ha-positiva-effekter-elevtext/comment-page-1/#comment-8430

 

Kommentar nummer 2:

http://cwastes.skolbloggen.se/2011/10/26/couchsurfing-ett-annorlunda-satt-att-resa-pa-elevtext/comment-page-1/#comment-8431

 

Kommentar nummer 3:

http://cwastes.skolbloggen.se/2011/10/26/din-stund-pa-jorden-elevtext/comment-page-1/#comment-8433

 

Kommentar nummer 4:

http://cwastes.skolbloggen.se/2011/10/26/flyga-drake-elevtext/comment-page-1/#comment-8435

 

Vad är resor för dig? Handlar det om semester till varmare breddgrader? Eller tänker du på ledighet och att träffa släkt som bor längre bort? Kanske tänker du på inre resor, de som vi gör hela tiden. Livet är en resa.

Jag har läst reportaget ”Med hjärtat i 1940-talet”. Det är skrivet av Johanna Stenius i tidskriften Antik & Auktion i numret som kom ut i november 2010.

Texten handlar om en tjej som heter Miriam Parkman och är 19 år. Hon lever och bor i 2000-talets moderna Gubbängen, men när man ser hennes lägenhet skulle man kunna tro att hon lever i ett annat årtionde. Miriam är nämligen som besatt av 40-talet, och allt som hör därtill. Dagen till ära har hon klätt sig i en knälång bomullsklänning som är blå och vit med kort ärm och krage. Håret är lagt med spännen och blommor till. Det är viktigt med kläder för henne, att hon klär sig som hon känner sig inuti. Hon tycker om prylar och i hennes lägenhet finns massor med prylar från sent 30-tal och tidigt 40-tal.

Hon fastnade för allt det här under en lindy-hop-dans-vecka på ett läger för några år sedan, skriver Johanna Stenius i reportaget. Det var som en pusselbit som föll på plats för henne.

Jag tycker att den här texten passar jättebra in på resor. Vi gör resor hela tiden, många inre resor. Och Miriam har ju en dröm. En dröm om en resa, att kanske få uppleva 40-talet igen för en dag, för att se hur allt var – på riktigt. Hon fascineras av det förgångna, något som hon inte ens har upplevt i sitt 19-åriga liv, och kommer på ett sätt närmare sin inre resa genom att leva ut det i den mån hon kan, genom att klä sig i sådana kläder, fixa sådana frisyrer, lyssna på sådan musik, dansa sådan dans, köpa sådana prylar och inreda sitt hem som de gjorde då.

Det är väldigt häftigt det här att med att man kan resa långt och vart man vill i sitt huvud. Det finns inga gränser! Och vissa bär på drömmar om en annan tid, och Miriam är en sådan tjej som vågar leva ut sin dröm och gör en inre resa i tiden – nästan hela tiden, varje dag.

Jag tycker det är härligt med folk som vågar gå sin egen väg och som vågar sticka ut med kläder och annat. Många människor är så fega. Man ska hålla sig i ledet och inte störa någon annan. Och om man inte följer normen så tror folk att det blir kaos. Men jag tror det finns många fler människor, som är som Miriam. Som kanske tycker om 50-talet eller 80-talet och som är förundrade över en viss tidsålder och det som hör därtill, och som kanske skulle vilja leva ut det mer, bara för att de vill och för att det är kul. Men många vågar inte ”Det ska man ju inte ha på sig. Och det skulle ju bara bli konstigt.. ”Men, varför inte? Varför ska man inte få gå runt med en viss typ av kläder om man vill det och mår bra av det? Ibland tycker jag bara att samhället är lite konstigt med alla dessa normer som vi människor skapar.

Hej!

Nu har jag skickat min bokpresentation om Robinson Crusoe till Urkund.

Och här är en länk till min kommentar där jag har gett respons på min väns Nadjas text:

http://nadjasskolblogg.skolbloggen.se/2011/09/07/stolthet-och-fordom/#comment-63

 

/Emelie

 

Tänk dig själv… att spendera nästan 30 år på en öde ö? Det är vad Robinson Crusoe får göra i boken som jag har läst. Jag tror att du har hört namnet Robinson innan. Vad får du för bilder? Kanske en söderhavsö med vita stränder? Ett gäng vilsna deltagare i tv-programmet Robinson? Eller ser du kanske den skeppsbrutne Robinson Crusoe som boken berättar om, framför dig.

Hur som helst så är det hans historia vi ska fokusera på. Du kommer att få reda på vad boken handlar om, lite om hur den är skriven, vem det var som hittade på allting och när denne författaren levde och vid vilken tidpunkt han skrev ner det och om vad boken vill säga.

Vi börjar med författaren. Romanens ”pappa” är en man som hette Daniel Defoe. Han levde på 1600-talet, född år 1660 i England. Han kom fram till att det var författare han ville bli och han skrev väldigt mycket under sin tid, uppemot 500 romaner m.m. Han var intresserad av mycket och skrev bl.a. om politik, religion och övernaturlighet. Han sattes i fängelse flera gånger på grund av sin kritiska ställning till religion. Han kunde vara mycket ironisk.

År 1719 blev berättelsen om Robinson Crusoe till. Den skrevs under upplysningstiden och den ”skrevs i sin rätta tid” om man säger så. Det var då som man kom fram till många upplysningar och många ideér inom vetenskap och filosofi. Vetenskapsmän forskade som aldrig förr. Robinson Crusoe visar på det här idealet att människan ska kunna klara sig själv, kunna tänka själv och göra det med hjälp av sitt förnuft.

 

Robinson Crusoe handlar om en man som heter Robinson. Han är 18 år när boken börjar berättas och han börjar berätta från första början om sin familj. Man märker väldigt tidigt att Robinson har en längtan och en dröm om att få uppleva äventyr och att åka ut till havs. Hans far tycker verkligen att han ska satsa på studier istället, men Robinson lyder inte sin fars förmaningar utan åker ut till sjöss. Han träffar då på en mängd olika sjömän och andra spännande människor. Men så en dag så råkar fartyget som han åker med, ut för en kraftig storm och de lider skeppsbrott. Robinson överlever och hamnar på en öde ö. Helt ensam. Man får följa Robinsons vardag – hur han lever och hur han ska klara av sitt liv på ön. Man får följa med honom när han jagar djur, fixar verktyg, bygger hyddor, utforskar naturen på ön o.s.v. En dag ser han ett par fotspår i sanden! Det är en rejäl vändpunkt i historien. Det är kannibaler som härjar på ön och Robinson gömmer sig och spionerar på dem och räddar sedan en av fångarna som senare blir hans kompanjon: Fredag (döpt efter dagen han räddades). Han blir Robinsons betjänt och Fredag lyder glatt allt vad Robinson vill. Fredag är Robinson evigt tacksam för att han räddat hans liv och allt annat som Robinson har gjort för honom. De försöker tillsammans, efter något år, att laga en trasig, gammal båt för att göra sig färdiga för avfärd men blir räddade av ett engelskt fartyg istället. Tiden Robinson tillbringade på ön var totalt 28 år. Då de kommer tillbaka till civilisationen upptäcker Robinson att han har blivit väldigt förmögen p.g.a. sina plantager som han före skeppsbrottet köpte i Nordamerika. Han gifter sig och skaffar tre barn. När hans fru dör fortsätter han att resa runt och återvänder sedan till ön för ett besök.

 

Boken är en äventyrsroman med lite dagboksdelar här och där. Den är skriven på ett gammaldags sätt. Det tar ett tag innan man kommer in i det. Men jag gillar det en aning, det är lite vackert. Här är ett exempel på det speciella språket ur boken, på sidan 14: ”Ville jag inte erkänna, att jag en gång hade blivit räddad ur livsfara, skulle min nästa upplevelse bli av den art, att även den värste och mest förhärdade skurk skulle ha insett farans och frälsningens hela vidd.”

Romanen är skriven med ett episkt berättande. Med det menas att den inte riktigt följer ramen för det vanliga dramatiska berättandet. Den innehåller ingen kamp mellan ont och gott, ingen huvudkaraktär gör en personlighetsförändring eller inser något omvälvande, den slutar inte med att prinsen och prinsessan får varandra. Utan den berättar hela tiden en resa. En lång resa under en övergripande tidsvidd – som berättas av Robinson själv. Det är Robinson som berättar hela tiden vad han tänker om allt som händer honom, inte om sina inre tankar, utan istället vad han gör och ska göra – rent praktiskt. Det låter som om han berättar sin historia för en publik. T.ex. ”Det skulle bli alldeles för långrandigt om jag skulle berätta hela den historien för er.” Så på något sätt är han både med i handlingen och en utomstående betraktare, medveten om att han berättar sin historia för andra.

Om man jämför det här med hur böcker vanligtvis är skrivna idag, med mer dramatik, konflikter och intriger, så föredrar jag att läsa en sådan bok. Det blir mer liv och mer intressant att följa karaktärerna i en bok som är skriven med dramatiskt berättande. Man vill se vad som händer, hur karaktärerna utvecklas och om det blir ett lycklig slut eller inte. I Robinson Crusoe så känns det som att man får läsa ett liv från början till slut, där det inte händer så många omvälvande saker. Därför föredrar jag dramatiskt berättande framför episkt berättande.

 

Den överliggande konflikten som är i boken är egentligen ingen ”konflikt” på så sätt att något mysterium ska lösas eller att några personer ska få varandra eller förstå varandra, utan det handlar mer om hur Robinson ska klara av sin tillvaro på ön, vad han tänker på, hur han gör för att överleva o.s.v. Sedan är det ju spännande att se hur allt ska sluta givetvis. Men för att få en djupare förståelse av vad boken egentligen handlar om och om vad den vill säga oss, så får man sätta in den i sitt sammanhang. För den här boken gäller epoken upplysningstiden. Då handlade det mycket om att individen skulle klara sig själv och att man skulle tänka förnuftigt. Jag förstår varför budskapet är det, det är. De fick ju mycket självförtroende från all forskning och upptäckter som de gjorde då på den tiden, bl.a att man kan utnyttja naturen mer effektivt. Man ville sprida kunskapen om detta vidare. Defoe ville, med alla säkerhet, föra fram sitt budskap genom den här berättelsen. Varför? För att han tyckte att det var viktigt. Och vad jag har läst om så verkar människorna på den tiden ha tagit det till sig och tyckt om boken väldigt mycket. Man kan ju säga att Daniel Defoe har lyckats med sin idé.

Det ligger också en moraliserande ton i berättelsen. Robinson är emot kannibalism och räddar sin blivande kompis från det. Han vill att det ska bli ett brott med kannibalism. Men sedan är det lite motsägelsefullt för han är samtidigt ”för” slaveri på det sättet att han utnyttjar Fredag och använder honom som sin egen betjänt och är supernöjd med det.

Jag känner inte så mycket sympati för Robinson. Han är ganska egocentrisk. Man kanske inte kan begära så mycket av honom efter att ha varit sitt eget sällskap i nästan 30 år, men jag tycker bara att det är lite tråkigt. Hans inre speglar inte av sig alls mycket i det han säger så man lär aldrig känna honom på riktigt, på djupet och det är lite synd, tycker jag.

 

När jag tänker på ”Robinson” så får jag tankarna till tv-programmet med samma namn som jag kollade på när jag var liten och som jag har många minnen ifrån. Men också till en tv-serie som heter Flyg 29 Saknas som är riktigt bra och som är liknande Lost fast för barn/ungdomar. Det är en riktigt bra serie som jag rekommenderar.

Det finns ett begrepp som heter ”Robinsonad” som innebär en historia, kanske en film eller bok, som bygger på samma koncept som klassikern. Och de som jag nämnde ovan är sådana. Om man jämför de nya robinsonaderna som jag har sett, med den gamla, klassiska historien, så föredrar jag de nya t.ex. Flyg 29 Saknas och Lost. De historierna är mycket mer i nutiden och passar oss bättre. Det är mer spännande historier men ändå rätt kul att det bygger på klassikern i grunden. Robinson Crusoe-boken känns lite förlegad idag, inte så mycket dramatik som jag tror vi behöver när vi läser för att känna oss underhållna.

Jag tycker att Robinson Crusoe kan bli lite för långrandig och för omständlig i vissa partier, men om man verkligen är intresserad så kanske den är underhållande. Den passar mest att läsa delar ur den. Om du nu vill läsa hela boken så gör det! Men man kan hoppa över en del sidor – eller skumma igenom dem – utan att man missar något väsentligt. Den passar dig som vill läsa en riktig klassiker. För att bli allmänbildad, eller för att kunna säga att du har läst den. Jag är ändå glad att kunna säga att jag har läst den nu. Det är intressant med bakgrundshistorien och det är häftigt att ha läst en sådan historisk bok som lever vidare än idag.

 

     

 

Bild 1: Robinson på fartyget.

Bild 2: Robinson Crusoe ensam på en öde ö.

Bild 3: Robinson får sällskap och medhjälp från den svarte fd fången Fredag. De kommunicerar på knagglig engelska.

 

 

Bildkällor:

http://www.google.se/imgres?q=robinson+crusoe+bok&um=1&hl=sv&tbm=isch&tbnid=jUCBqEAmKetkJM:&imgrefurl=http://halmstad.lbs.se/lbstimes/index.php%3Foption%3Dcom_content%26view%3Darticle%26id%3D151:bokanalys-robinson-crusoe%26catid%3D38:kultur%26Itemid%3D56&docid=9u0KWl1Q0StxzM&w=275&h=400&ei=VNxnTpXxO4rDtAaV0PHyCg&zoom=1&iact=rc&dur=112&page=1&tbnh=148&tbnw=102&start=0&ndsp=81&ved=1t:429,r:0,s:0&tx=43&ty=49&biw=1920&bih=956

 

http://www.google.se/imgres?q=robinson+and+friday&um=1&hl=sv&tbm=isch&tbnid=OxSWMIHz06_-eM:&imgrefurl=http://www.joyceimages.com/chapter/6/%3Fpage%3D9&docid=fHUeXK21txl5hM&w=200&h=128&ei=59pnTrfyPI3AtAaqq4jPCg&zoom=1&iact=hc&vpx=227&vpy=282&dur=2374&hovh=102&hovw=160&tx=146&ty=39&page=1&tbnh=102&tbnw=160&start=0&ndsp=68&ved=1t:429,r:11,s:0&biw=1920&bih=956

 

http://www.google.se/imgres?q=white+beach&um=1&hl=sv&tbm=isch&tbnid=5Ui2DkQxJXMzBM:&imgrefurl=http://www.whitebeach.se/&docid=dVhhnMurURGPfM&w=1024&h=768&ei=uNpnTvPhFcnKswaaz5D8Cg&zoom=1&iact=rc&dur=300&page=1&tbnh=127&tbnw=169&start=0&ndsp=58&ved=1t:429,r:0,s:0&tx=133&ty=58&biw=1920&bih=956

 

http://www.google.se/imgres?q=robinson+kruse&um=1&hl=sv&tbm=isch&tbnid=d-bbQMj4zGipNM:&imgrefurl=http://www.igralkin.se/spela/robinson-kruses-%25C3%25A4ventyr/&docid=LgCdETI_29Rb-M&w=175&h=150&ei=CdpnTuqNIIfOswbKnM2ICw&zoom=1&iact=rc&dur=290&page=1&tbnh=120&tbnw=140&start=0&ndsp=66&ved=1t:429,r:1,s:0&tx=69&ty=39&biw=1920&bih=956

Bokens titel

Bokens titel är ”Robinson Crusoe”. Original-titeln är mycket längre, men förkortat så blir det huvudkaraktärens för- och efternamn. Det är en väldigt konkret titel och eftersom hela boken handlar om honom, så anser jag att det är en passande titel.

 

Bokens form och struktur

Det är en tjock bok på 320 sidor. Den känns tjock när man håller den i handen, och även när man läser den så känns den lång och tjock – för tjock. Boken hade kunnats göra mycket kortare.

Inför varje kapitel finns det en rubrik som ”förklarar” på ett sådant sätt att man får en liten aning om vad som kommer att hända i det kommande kapitlet. Det är inga nummer på kapitlen. T.ex. på sidan 122: ”Jag tillverkar korgar och utforskar min ö.” De är väldigt informerande.

Längden på kapitlen kan man ju diskutera. Det beror ju på vad man jämför med och vad man utgår ifrån. Men jag tycker att det är ganska lagom längd på dem. De känns naturliga och det är överlag bra indelning i boken. Ibland kan man bara tänka: ”Varför har han (Defoe) tagit med det här?”. Vissa grejer känns väldigt onödiga att skriva ned. Men det var nog spännande att läsa böcker som den här på den tiden. Jag tror att man var mer intresserad av att läsa en sådan bok just då för att den passar in i dess tid. Man ville så gärna läsa om Robinsons äventyr, hur det gick för honom, och man tänkte nog: ”Wow, vad häftigt! En man som vågar åka ut till havs och som hamnar helt ensam på en öde ö!” Man hade stort nöje i att läsa den. Man hade kanske inte så mycket annat för sig på den tiden. Det blev nog mycket bokläsande för människorna då och jag kan verkligen tänka mig att den snabbt blev populär. Om man inte har så mycket variation när det gäller böckerna man läser, så blir man nog väldigt glad och uppskattade nog mycket när den här boken kom ut. Något nytt, fräscht och nytänkande (för den tiden) som man kunde läsa.

 

Dramaturgin

”Robinson Crusoe” har ett episkt berättande. Det är en resa som går framåt, och det är Robinson som berättar. Han berättar historien från sig själv, subjektivt. Det är en linjärt berättande historia. Den börjar vid punkt A och slutar vid punkt Ö.

Man får följa honom i kronologisk ordning och så kommer han till en okänd värld där historien kan ta oväntade vändnignar. Som när han t.ex. träffar Fredag och lyckas ta sig därifrån.

Men som i de flesta berättelser så finns det så klart ett drama i historien. Det behövs det ju för att det ska bli liv i det. Men jag skulle ändå säga att ”Robinson Crusoe” är en episkt berättande roman. För i berättelsen finns ingen kamp mellan gott och ont, inga strider som ska lösas o.s.v.

Jag läste om episkt berättande och då stod det bl.a. att det innebär att intresset inte ska ligga i att publiken ska fråga sig: ”Hur ska det sluta?” som man vill att det ska vara i det dramatiska berättandet. Man vill istället få publiken att ställa sig frågan: ”Vad händer nu?”. Det känner jag igen i ”Robinson Crusoe”. Och de som skriver med episkt berättande är starkt kritiska till att man bara ska förföra publiken. Det känner jag också igen. Läs inte den här boken om du vill ha drama och intriger – för det finns inte med.

En annan sak som gör att den här boken är epsikt berättad är att den sträcker sig över en lång tidsvidd. En människas öde som man får följa genom många år. Tiden han spenderar på ön är hela 28 år.

Jag skulle inte säga att Daniel Defoe använder sig av några speciella berättartekniska knep för att fånga intresset eller för att hålla det vid liv. Eller för att sedan överraska. Det finns inte mycket sådant. Det verkar som att han bara har tänkt att han ska berätta historien. Från början till slut.

 

Upplysningsmänniskan kan klara sig själv

Bokens budskap är nog inte så tydligt för oss idag. Men boken visar på det här att man ska klara sig själv. Den vill visa att människan är en tänkande individ som kan klara sig själv. Den skrevs på upplysningstiden och då handlade det mycket om nytänkande och att man skulle låta sitt förnuft styra. I boken förekommer det ofta då Robinson måste tänka själv och göra egna slutsatser. Defoe gjorde Robinson till en typisk upplysningsmänniska. Jag har sökt lite och boken verkar ha blivit omtyckt av många då den kom ut och budskapet verkar ha nått fram. Moralen som förmedlas i boken är, tror jag, att man ska vara mot kannibalism. Robinson vill ha det förbjudet. Men samtidigt är han positiv till slaveri och använder Fredag som sin betjänt från dag ett när de träffas. Lite motsägelsefullt tycker jag, men så är det.

Om man ska sätta in romanen i sitt sammanhang gällande koloniseringen av Afrika så skulle jag säga att Robinson är både en erövrare och en exploatör. Han erövrar sin ö och sitt ”land” och exploatör för att han utforskar och bygger. Det han vill är att utforska ett nytt område och upptäcka nya saker och klara sig själv. Hans inställning är att han är emot kannibaler och han räddar sin blivande kompanjon från dem. Han representerar värderingarna att du klarar dig själv med ditt eget förnuft och att människan är komplett i sig själv och klarar av allt.

Jag tycker att det är intressant hur man såg på saker förr och hur man skrev ner berättelser. Det är intressant hur Daniel Defoe verkligen ville visa detta att klara sig själv o.s.v. genom att skriva en hel historia om en man som lever själv på en öde ö i flera år – och klarar sig själv.

 

Robinson beger sig ut! Tillbaka till civilisationen!

 

Bildkälla: http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/2948/353984_364_244.jpg

 

Jag har nu läst två tredjedelar av boken och är framme vid läslogg nummer två.

Miljöskildringar

Boken har inte så många miljöbeskrivningar. Det verkar inte vara så viktigt i boken. Om det väl är någon beskrivning av den yttre miljön så handlar det mest om hur vädret är och om hur hans grotta/hydda ser ut.

Jag tycker att det är alldeles för få miljöskildringar. Man får aldrig en riktig bild av hur det ser ut på ön och hur naturen ser ut runt omkring. Det mesta kretsar kring honom, det han gör och det han tänker. Det mesta beskrivs praktiskt och stelt.

Personbeskrivningar

Personbeskrivningar finns det dock fler av. Och de är mycket finare! De människor han beskriver får man en riktigt bra och, antagligen, rättvis bild av hur de ser ut.

Nu har Robinson träffat en man som han kallar för Fredag. Han är Robinsons tjänare och undersåte. Han beskrivs väldigt bra och ordentligt. T.ex. på sidan 220; Här är ett utdrag från beskrivningen av Fredags utseende: ”Han hade ett mycket trevligt utseende och såg varken vild eller grym ut. Hans drag var mycket manliga, men han hade även hela blidheten och mildheten hos en europé, i synnerhet då han log. Håret var långt och svart, inte ulligt, pannan var hög och bred, och ögonen lyste av liv.”

Man får inte ta del av de andra personernas tankar så mycket som man får ta del av Robinsons tankar. Han är nog egocentrisk. Det märker man också när han och Fredag har lyckats rädda två fångar och då Robinson inser att han nu har hela tre tjänare, tänker han så här på sidan 249 – 250: ”Min ö var nu befolkad, och jag tyckte att jag hade riktigt många undersåtar. Det roade mig att tänka på att jag var som en kung. Först och främst var hela landet min privata egendom. För det andra var mitt folk mig fullkomligt underdånigt. Jag var obestridd härskare och lagstiftare. Var och en av mina undersåtar hade mig att tacka för sitt liv och var redo att offra det för mig, om så behövdes.”

Andra karaktärer man har fått möta i boken har också varit bra beskrivna.

Huvudpersonerna

Huvudpersonen i boken är (såklart) Robinson. Det är honom hela boken kretsar kring. Det är hans öde man får följa. Men nu har historien faktiskt tagit en intressant vändning; Fredag har kommit in i handlingen och nu är han en del av Cruosoes historia. Nu handlar det om de två tillsammans.

Som jag skrev tidigare, så tycker jag att Robinson verkar vara egocentrisk. Fast man kan nog inte förvänta sig mer efter att han har varit sitt eget sällskap i över tjugo år på en obebodd ö. Han har ju inte haft någon annan att bry sig om. Men han blir glad när han sedan får sällskap! Han blir glad när Fredag kommer, på sidan 218: ”Jag pekade på honom, varpå min vilde sade några ord till mig. Fastän jag inte förstod dem, ljöd de likväl som musik i mina öron, ty de var de första ljud av en mänsklig röst – utom min egen – som jag hade hört på över tjugofem år.”

Robinson är en man med drömmar och som vet vad han vill. Han följer inte sina föräldras förmaningar om studier, utan går sin egen väg och gör vad han känner för: alltså seglar ut till sjöss. Det tycker jag är häftigt till viss del (det är härligt med folk som gör vad de känner för i livet och följer deras drömmar, men man ska ju inte vara omdömeslös och utsätta sig för saker som är farliga för sitt eget liv, vilket Robinson riskerade), men annars så känner jag inte så mycket sympati för Robinson. Kanske för att hans inre inte speglar av sig så mycket i det han säger och beskriver. Man lär inte känna honom riktigt, på djupet.

Fredag är hittills mest en figur som dykit upp nu och som är jätteglad och överflödigt tacksam över att Robinson räddade hans liv från kannibalerna. Han sätter sig under Robinson och gör allt han ber om. Jag tycker att han verkar vara en gullig figur. Man bara får den känslan av hur han verkar vara som person, han verkar vara så glad och godhjärtad.

Hittills är de andra karaktärerna i boken ganska små och ”betydelselösa”. De är inte med så mycket i den övriga handlingen.

Bokens konflikter

Berättelsens huvudpunkt är ju hur Robinson klarar sig och vad han har för sig på ön. Man får följa honom när han jagar djur och bygger sin hydda och en båt.

Men nu när man kommit längre in i boken så tycker jag att det mer handlar om Robinsons och Fredags öde. De har nu börjat med förberedelserna inför en avfärd. De har börjat greja med den förstörda båten som Robinson byggde en gång. Hur ska det gå? Det ska bli spännande att se hur boken avslutas när jag nu går in för slutspurten.

Robinson och Fredag bygger båten.

Bilden heter: j-finnemore-robinson-crusoe-and-friday-build-the-boat

Källa: http://www.google.se/imgres?imgurl=http://cache2.artprintimages.com/p/LRG/17/1734/BSC3D00Z/art-print/j-finnemore-robinson-crusoe-and-friday-build-the-boat.jpg&imgrefurl=http://www.art.com/products/p12365038-sa-i1734460/j-finnemore-robinson-crusoe-and-friday-build-the-boat.htm&h=450&w=338&sz=36&tbnid=DrkyG48IWFLq-M:&tbnh=90&tbnw=68&prev=/search%3Fq%3Drobinson%2Bcrusoe%2Band%2Bfriday%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=robinson+crusoe+and+friday&docid=Xjo3PuZddez7tM&hl=sv&sa=X&ei=QEpITs7AMIf4sgby8YW1Aw&ved=0CD8Q9QEwBg

Bakgrundsfakta

Originalets hela titel är ”The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great RIver of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he at last as strangely deliver’d by Pirates. Written by Himself” och boken är författad av Daniel Defoe år 1719. Förlaget heter ”Niloe” och det står inte någonstans inuti boken vilket årtal den är utgiven. Men efter google-sökningar så antar jag att den är utgiven antingen år 1972 eller 1979.

Jag kallar den här boken för en äventyrsroman.

Kronologisk ordning

Boken börjar med att Robinson berättar när och var han är född. Han berättar sedan om sina föräldrar och var de kommer ifrån, och om sina bröder. Boken fortsätter sedan i kronologisk ordning.

Jag tyckte att boken började relativt bra. Det var helt ok beskrivet om han och hans familjs bakgrund.

Det är ju inte det mest spännande sättet att börja en bok på – det är bra fast ändå lite småtrist, tycker jag. Jag föredrar in medias res då man kastas direkt in i händelsen. Det blir mycket mer intresseväckande och spännande. Men det som är bra med att börja en bok ”från början” så att säga, är ju att man får mer information och bakgrund om personer, relationer, handling och varför de gör som de gör och tänker som de tänker.

Robinson berättar sin historia

Boken är skriven i ”jag-form” och det är Robinson som berättar om sina äventyr. Vi får följa honom och de personer han träffar på – allt skrivet ur hans perspektiv. Robinson kommenterar det han själv pratar om på det sättet att han kan berätta om något och senare skriva något i stil med: ”Men det skulle ju bli alldeles för långrandigt om jag berättade hela den historien för er.” Han berättar vad han tänker på, om det som händer honom och om det han gör. Så han är på något sätt både med i handlingen och en utomstående betraktare, medveten om att han berättar sin historia för andra.

Det är skrivet i dåtid vilket gör det lite mer segt. Det blir inte så levande att läsa, speciellt inte i dagboks-delen, där han berättar vad han gjorde dag för dag. Exempel, sida 94: ”24 december. Mycket regn hela natten och hela dagen. Höll mig inomhus. 25 december. Regn hela dagen. 26 december. Inget regn. Mycket svalare och skönare än förut.” o.s.v. Det beror nog delvis också på att det inte händer så mycket just då.

Om det istället är skrivet i presens så blir det mer rörelse och livfullt och jag gillar det mer. Jag tror att jag skulle gilla boken mer om den var skriven i presens. Det hade passat för den här romanen.

Språket

Jag tycker faktiskt om språket i boken. Det är lite gammeldags och speciellt. Jag tror att jag gillar det just för att man märker dess antika prägel och för att det inte är ett så vardagligt språk som i de flesta böcker man läser. I början tog det ett tag innan man kom in i det, men man vänjer sig.

Ett exempel på det speciella språket i boken (på sidan 14): ”Ville jag inte erkänna, att jag en gång hade blivit räddad ur livsfara, skulle min nästa upplevelse bli av den art, att även den värste och mest förhärdade skurk skulle ha insett farans och frälsningens hela vidd.”

Jag tycker hittills att boken har ett långsamt tempo och det känns som att det måste hända något omvälvande snart för att det ska fortsätta vara intressant. Den är lite omständlig.

 

 ”En öde ö…”

http://www.zoomwallpapers.com/preview/island-1/

Daniel Defoe

Författaren heter Daniel Defoe. Han föddes år 1660 i England. Defoe växte upp i en liberal, frikyrklig familj i London. Hans far var slaktare och hans mor dog när han var tretton år gammal.

Han är mest känd för att ha skrivit boken ”Robinson Crusoe”, som handlar om en man som överlever ett skeppsbrott och tillbringar en massa år på en öde ö.

Daniel Defoe har skrivit upp till 500 romaner, broschyrer och journaler. Han tog upp många spridda ämnen då han skrev, t.ex. politik, religion, övernaturlighet m.m. Han sattes på en predikantutbildning av sin far för att bli präst, men han kom istället fram till att journalist och författare var det han ville bli.

Han hamnade i fängelse flera gånger p.g.a. sin kritiska ställning mot religion. Han kunde vara mycket ironisk.

 

Boken ”Robinson Crusoe” blev till år 1719, när Daniel Defoe var 59 år gammal. Den är skriven mitt emellan reformationen och upplysningstiden. Boken räknas dock till upplysningstiden för att det var under den här tiden som man gjorde många upptäckter och kom fram till nya saker. Många uppfinningar blev till och vetenskapsmän och filosofer jobbade som aldrig förr. Man hade ett tankesätt som innebar att människan kunde klara sig själv. Att man var kapabel att tänka själv och klara sig på egen hand. Filosofer och vetenskapsmän trodde på att om man undersökte verkligheten på det här sättet så skulle utvecklingen föras framåt. Därför blev Robinson så populär, tror jag. Den skrevs i sin rätta tid.

Defoe var en av alla de upplysningsfilosofer som levde under upplysningstiden och hans bok ”Robinson Crusoe” visar verkligen på dessa tankar. Att Robinson ”kan själv” och fixar sitt liv själv på en öde ö helt utan hjälp ifrån samhällets vidsträckta armar. Därför var Daniel Defoe typisk för sin tid.

 

Historier (böcker, filmer eller tv-serier) som handlar om samma princip som ”Robinson Crusoe” – att hamna på en obebodd ö och behöva kämpa för sin överlevnad – kallas för ”robinsonader”. Tv-serierna ”Lost”, ”Flyg 29 saknas” och romanerna ”Flugornas Herre”, ”Gullivers resor” m.fl. är exempel på sådana.

 

Här är ett porträtt av Daniel Defoe.

 

 

 

Jag hittade en bild på hans gravsten. Den visar verkligen hur känd han blev p.g.a. att ha skrivit om Robinsons äventyr.

 

 

 

 

 

(Hans födelseår är något oklart, men någonstans mellan 1659 – 1661 blev han född)

 

 

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Upplysningstiden

http://sv.wikipedia.org/wiki/Robinsonad

http://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Defoe

http://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Defoe

 

Bildkällor:

http://hejlitteraturhistoria.blogg.se/011006165014_de_stora_frfattarna.html

http://larryvoyer.com/RobinsonCrusoe/crusoe%20pages/daniel_defoe.htm

Older Posts »

Hoppa till verktygsfältet